Studentresor

Johanna är en tjej på 20 år som rest med organisationen STS till Los Feliz (ett område i Los Angeles) under ett år. Familjen består av två värdföräldrar, en tjej på 3 år och en kille på 1 år. 

Varför valde du att resa med just STS?
När jag bestämde mig för att åka som Au Pair började jag kolla upp olika              organisationer och hittade de tre största organisationerna i Sverige nämligen STS Au   pair, Cultural Care och Skandinaviska Institutet.

•   Bestämde mig ganska snabbt för att inte åka med Skandinaviska Institutet dels för att deras sida var på engelska och jag ville få alla instruktioner på svenska från början. Deras hemsida såg ganska tråkig ut och det lockade inte direkt.

•   Cultural Care hade jag funderat på men efter att ha läst alltför många Au Pair bloggar som klagat på den organisationen så bestämde jag mig för att åka med STS vilket jag gjorde helt rätt i!

Aldrig hört någon dåligt om denna organisation och tjejerna på kontoret har alltid varit hjälpsamma och funnits där när man ringt/ mailat för att ställa frågor. Man fick bra med information om hur året kommer vara och hur hela ansökningsprocessen och matchningsprocessen kommer att gå till. Dessutom har STS sin förberedelsekurs på ett fint hotell istället för att man ska behöva ha en kurs på en gammal skola som Cultural Care har. STS lärare på förberedelsekursen bestod av fyra jättehärliga tjejer och de var väldigt roliga. En skillnad mellan STS och Cultural Care som var ganska avgörande var att matchningsprocessen fungerar olika. Med Cultural Care kan man endast prata med en familj åt gången och måste tacka nej till familjen innan man får en ny. Med STS kan man få prata med hur många familjer som helst åt gången vilket jag tycker är bra då man kan jämföra lite mellan de olika familjerna. Jag skulle lätt tipsa Au Pairer att åka med STS för jag tycker helt enkelt att det är den bästa organisationen.

Vad har fungerat bra med STS?
Allt skulle jag vilja säga haha. Informationen om Au Pair livet, hur man ansöker osv var väldigt bra. De ringde ibland och kollade hur det gick för mig och hur långt jag hade kommit i ansökningarna och när jag höll på att matchas med familjer ringde de mig och frågade vad jag tyckte osv. Väldigt bra och lättsamma tjejer som jobbar där och svarade alltid på mina frågor utan problem även om man ringde två gånger samma dag ibland haha. Någon vecka innan jag skulle åka iväg fick man även en lista på personer som åker från samma flygplats som en själv vilket var jätte bra då man kunde kontakta dem och bestämma att ses på flygplatsen så man slapp flyga hela vägen själv :)

Har du stött på några problem? Något du är missnöjd med?
Jag kan faktiskt inte komma på några problem jag haft med STS. Dock var det en liten grej jag blev irriterad över och det var när man fick ett mail av STS och det stod ungefär "Nu är det bara en vecka kvar tills du ska åka. Var noga med att kolla igenom att du har med dig alla viktiga papper" och så fanns det en bifogad lista på alla papper man behövde ha med sig. På den listen stod det några papper som jag inte hade och då fick man lite smått panik. Dessa papper kom två dagar senare på posten och inte förrän då kunde man andas ut. Så det enda negativa med STS var att informationen kunde komma lite sent ibland. Det var inte bara detta exempel utan det kunde hända fler gånger.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs Johannas blogg här!

 

Vad saknar du mest?
Lottie: Barnen på dagcentret.
Espen: Ett av barnen på barnhemmet.
Frida: Allt. Kulturen, barnen, de personer man bodde med.

Vad var jobbigast?
Lottie: Att se hur barnen på dagcentret behandlades. Misären, hur fattigt det var, hur lite mat de fick, ingen medicin eller vård. Att känna att man inte kunde göra så mycket för dem för att de skulle få det bättre.
Espen: Att gå upp och jobba fredag morgon.
Frida: Att veta att man inte kan hjälpa alla och att man hela tiden ifrågasätter sitt eget arbete. Ibland kunde själva kulturen och mentaliteten vara rätt jobbig, ex. de har sitt sätt att göra saker på ex. tvätta. Gör man på ett annat sätt tycker de att man är konstig och att det inte blir lika bra.

Vilka egenskaper krävs för att klara av den här resan?
Lottie: Nyfikenhet, öppenhet.
Espen: Du behöver vara social och nyfiken och inte va så himla rädd för skitsaker.
Frida: Egentligen skulle den vara nyttig för vem som helst. Man måste prova på något för att vet hur just du klarar det. Jag skulle säga att den passar den som vill upptäcka och lära sig om nya kulturer och möta nya människor som lever helt annorlunda dig själv. Man måste kunna vara beredd på att allt inte är en dans på rosor och att det kan vara tufft på alla olika vis. Öppen för möjligheter är en bra egenskap som man bör ha.

Vad skulle du säga till den som funderar på en sån här resa?
Lottie: Åk! Man lär sig så mycket om världen och om sig själv. Kan verkligen rekommendera det.
Espen: Att det är inget att fundera på, bara att åka och se vad som händer och inte vara så himla rädd bara för att du är på bortaplan. Om det skiter sig rejält är det bara att åka hem igen, annars kan du ta dig i kragen och fixa något själv utan dina föräldrar.
Frida: Åk. Är du öppen och inte har bestämda meningar innan hur det ska bli kommer allt att lösa sig på plats. Varje resa även om det är till samma plats kan variera väldigt mycket, därför bör du ställa dig frågan innan du åker; om det inte blir så som jag tänker mig, vill jag åka ändå? Är jag öppen för andra möjligheter?

  

 

Ida är en tjej på 20 år som åkte med organisationen EF/CC (Cultural Care) till Minneapolis, Minnesota där hon blev matchad i en familj bestående av två värdföräldrar, en storasyster (92a), en tjej 9 år, en kille 7 år och en tjej på 2 år.

Hur fungerar det med språket?
Jag har alltid haft engelska som ett av mina favoritämnen, så engelskan har alltid varit enkelt för mig. Men under året så har jag utvecklats så mycket! Man tänker, pratar och drömmer på engelska. På min resemånad, som alla har möjligheten att åka på efter sitt år, så trodde alla att jag var amerikan eftersom jag till och med hade lagt på en bred amerikansk dialekt.

Hur mycket fritid får du och vad sysslar du med då?
Jag hade väldigt mycket fritid, medans andra au pairer hade mycket mindre. De är alltid olika beroende på vilket behov familjen har av dig. Jag jobbade nästan aldrig kväll eller helg, bara ett fåtal gånger skedde de. Då umgicks jag med vänner, shoppade, fikade, konserter, resor, sjöng på open mic nights etc. Det finns så mycket roligt att göra i USA.

Vilket är ditt bästa minne hittills som Au Pair?
Det finns så många otroligt fina minnen, och alla resor jag gjort ligger alltid nära till hjärtat. Men när jag tittar tillbaks på mitt år om några år kommer jag antagligen tänka tillbaka på relationen jag fick med min värdfamilj och deras släktingar. Alla roliga stunder med barnen och värdföräldrarna. Det är minnen som aldrig kommer att blekna.

Beskriv din resa med tre ord.
Färgstark, otrolig, oförglömlig.

Läs vidare på Idas blogg här!

Frida: Orphanage, barnhem. Ett tjugotal barn i åldrarna 5-8 år som bor där och även går i skolan där. Jag fick hjälpa till i skolan men en stor del i arbetet var att bara finnas där för barnen, hjälpa till att tvätta, städa, hämta vatten etc.

Hur mycket jobb och hur mycket fritid hade du?

Lottie: Flexibelt. Jobbade halva dagen sedan fritid. Behövde inte utföra några hushållssysslor, handla eller laga mat t.ex.

Lottie: Umgicks med andra volontärer. Utforskade närliggande områden, safari, vandring. In till staden, marknaden, käkade ute, festade.
Espen: På fritiden gjorde man allt från att ta det lugnt med en promenad eller fika, till att bestiga berg och åka på safari och in till staden, gå på marknad, bada i pool på hotell m.m!
Frida: Gick till ett närliggande internetcafé, åkte in till den större staden, gick på marknader, gjorde utflykter t.ex. safari, Zanzibar, källor mm. Annars bara tog det lugnt hos familjen.

Gjorde du mycket aktiviteter?

Lottie: Ja. Badade, vandrade, utflykter.

Espen: Ja det skulle jag väl säga att jag gjorde! 

Frida: I Tanzania fanns det hur mycket som helst att göra så det beror på hur mycket man har med sig i pengar. Men jag åkte till Zanzibar i tio dagar och sedan även ett fyra dagars safari med övernattning i nationalparkerna. Några av volontärerna besteg Kilimanjaro samt besökte en masaiby.

Var det mycket socialt umgänge?
Lottie: Ja, många volontärer.
Espen: Då man åker på en volontärresa så är det nästan självklart att alla du möter kommer vara sociala.
Frida: Eftersom jag bodde tillsammans med flera andra volontärer hade man alltid någon att prata och vara med. Jättekul. Det kan förstås variera väldigt mycket beroende på hur många volontärer som valt att åka under just samma period.

Mötte du många olika nationaliteter?
Lottie: Ja, Belgien, USA, England, Sydafrika mm.
Espen: Då jag åkte med en brittisk/nya zeeländsk organisation mötte jag folk från över hela världen.
Frida: Ofta där det finns volontärorganisationer finns det även internationella organisationer. Träffade, tyskar, britter, amerikanare etc. väldigt blandat.

 

Kände du att du blev en del av kulturen?
Lottie: På ett sätt ja, eftersom jag bodde i en familj fick jag ta del av livet där betydligt mer än om jag skulle åkt dit som turist och bott på hotell.
Espen: Ja det skulle jag säga men även att man i efterhand (då man kommit hem) förstår mer vad man varit en del utav och vad man inte riktigt kommit in i efter 9 veckor.
Frida: Folket i området där jag bodde var vana med volontärer och vet vad vi gör där vilket gjorde att vi kanske hade lite lättare att bli accepterade än vanliga turister. Vissa stannar och pratar medan andra fnissar i smyg. Vanligt förekommande var att de försöker lära en swahili och förväntade sig att man skulle svara på swahili. Vi levde bland den lokala befolkningen, använde samma transportmedel, handlade på marknader etc. mer eller mindre ett vanligt afrikanskt liv. På så sätt lärde vi oss själva kulturen och anpassade oss bra till African time, allt tar sin tid. 

Hur mycket fritid fick du och vad sysslade du med då?
Jag hade väldigt mycket fritid. Jag var ledig varje helg och varje dag mellan 8.30-14.30. Mina bästa vänner i USA hade samma schema som mig så vi umgicks på dagarna, shoppade, tränade eller fikade. Under året läser man också någon kurs. Då finns det tid att plugga på den lediga tiden. På helgerna försökt vi alltid utforska ny platser . Det tog 4 h med buss till New York så ibland åkte vi till NY över helgen eller någon annan stad. Vi gick på bio, åt ute eller umgicks med vänner. De flesta av mina vänner hade väldigt mycket fritid så vi försökte göra så mycket och upptäcka så mycket vi kunde av USA.

Hur överensstämde din resa med dina förväntningar?
Min resa överträffade alla mina förväntningar. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta när jag reste och eftersom min ansökan och matchning gick väldigt fort så var de inget som jag gått och funderat över i flera år. Jag försökte verkligen utnyttja alla chanser till att resa och se mer av USA. Mina värdbarn var helt underbara och jag träffade vänner för livet. Det var så mycket mer än jag vågade hoppas på.

Vilket är ditt bästa minne som Au Pair?
Mitt bästa minne som Au pair är nog alla mysstunder med mina värdbarn eller de många resor jag gjorde under mitt år. Det är otroligt svårt att bara välja ett. Men kramarna från mina värdbarn eller resan till Kanada som jag gjorde med mina två bästa vänner över Nyår är nog de allra bästa minnena. Hela året i säg är ett helt otroligt minne som är svårt att ta in medan man är där. Det är först nu i efterhand som jag verkligen har förstått hur mycket jag har varit med om och upplevt.

Beskriv din resa med tre ord.
Kärlek, spänning och lärorikt

Behövde du mycket fickpengar?
Lottie: Nej.
Espen: Det beror på vad man väljer att göra där du åker. Man kan klara sig på 3000 men likaväl spendera 20000.
Frida: Du har redan betalt boende och mat. Det är väldigt billig att leva i Afrika. Så svar nej. Vill man dock göra turistgrejer som safari eller resa i landet bör man ha mer pengar på ett konto, det är så pengarna år åt.

Hur bodde du?
Lottie: Hos en familj tillsammans med andra volontärer.
Espen: Ett rum med eget badrum på ett barnhem med 30 barn och 2 kvinnliga arbetare.
Frida: I en afrikansk familj tillsammans med andra volontärer främst från Sverige men även från andra länder. Familjen har haft volontärer i flera år men är varken rika eller fattiga.

 

Espen                                              Frida

 

Varför valde du att resa med just SI och vad fungerade bra?
Min första kontakt med Au pair var när jag följde med en kompis på ett informationsmöte hos en annan organisation. Jag bestämde mig då för att på börja en ansökan mest på kul. Jag tyckte då att ansökan var rätt så jobbig eftersom de var precis innan de gick över till att göras på datorn. Dessutom var organisationen väldigt angelägen om att jag skulle vara väldigt snabb och kontaktade mig väldigt ofta. Jag gjorde sedan som många andra, googlade lite på de olika organisationerna och hittade då SI som jag kände verkade bra. Jag fick väldigt bra bemötande och informationen var väldigt tydlig och om man behövde hjälp fanns de alltid någon som svarade fort. I slutändan så tycker jag att det viktigaste är att man själv känner sig trygg med den organisationen man söker med vilken nu det än är.

Stötte på några problem? Något du är missnöjd med?
När jag väl påbörjade min ansökan gick det väldigt fort, jag gjorde klart den på mindre än en månad. Så min ansökningsprocess var relativ snabb och ja stötte inte på några problem.

Var det svårt att anpassa sig till det nya livet? Vilken omställning var svårast?
Jag tyckte att allt i början var väldigt lätt. Allt var nytt och spännande. Det jobbigaste var i början att få fram det man ville säga på bästa sätt. Som tur var så kom man in i språket redan på orientation och hade 4 dagar på sig att höra och tala engelska innan de var dags att kommunicera med värdfamiljen. Jag hade inte direkt någon hemlängtan i början. För mig kändes det som att jag var där och dom var hemma. Det var uppdelat liksom, väldigt märklig känsla. Att det är just barn man arbetar med tror jag gör omställningen lättare. De brukar inte ta lång tid innan de accepterar en och de bryr sig inte om man säger "have" istället för "had".

Hur fungerade det med språket? Var det jobbigt? Utvecklades du mycket?
Som jag sa så kom man in i det redan de första dagarna. Jag tyckte att de flöt på väldigt lätt. Jag känner framför allt att man har fått väldigt bra självförtroende att tala Engelska. Om någon frågar om vägbeskrivning eller liknande blir man inte helt ställd och nervös utan man kan flytande engelska och har levt med de i ett år. Det är en oerhörd stor fördel om man planerar att studera och mycket av kurslitteraturen är på Engelska.

Erika är en 19-årig tjej som i detta nu bor 40 min från New York City där hon ska stanna i lite mer än ett år. Hon valde att åka med au-pairorganisationen STS och hamnade i en familj där hon tar hand om två barn i åldrarna 9 och 12. Läs den första delen här och nu om hennes fantastiska resa.

Varför valde du att resa med just STS?

Mellan nian till ettan så åkte jag på språkresa till USA, Orlando i en månad med STS och jag tyckte att de var så trevliga och det funkade så bra så jag valde att åka med dem igen. Sedan så har de ju funnits med länge och vet hur det funkar med allt från språkresor till Aupair.

 Vad har fungerat bra med STS?

De har varit väldigt hjälpsamma när jag gjorde min profil, så att familjerna kunde få en bra bild av vem jag var innan de valde att intervjua en. Sen så är de lätta att få tag i med allt från mail till telefon och de är alltid supertrevliga och hjälpsamma. Sedan så finns det allt från äldre kvinnor och män som jobbar där till de som bara är några år äldre än mig, så det är en härlig mix!

 Har du stött på några problem? Något du är missnöjd med?

Jag har inte stött på några problem än så länge (peppar, peppar ta i trä!) Jag vet att när min kompis gjorde hennes profil så blev några av hennes bilder och rubriker till bilderna helt konstiga, men STS hjälpte henne så de var inga problem.

Hur överensstämde din resa med dina förväntningar?

Ganska bra ändå. Det är ju såklart svårt att försöka förstå hur jobbigt det är att vara hemifrån så här länge, men även svårt att föreställa sig alla roliga saker och resor som man har gjort. Men en av mina största förhoppningar var att jag skulle känna mig som en i familjen med min värdfamilj, och det gör jag verkligen!

 Gå in på hennes blogg genom att klicka här för att läsa mer om hennes resa! 

19-åriga Malin bestämde sig för att åka som Au Pair till USA med organisationen STS. Just nu bor hon i Seattle, WA, sedan tre månader tillbaka, hos en familj med två barn, en flicka på 9 år och en pojke på 5 år.

Vilket är ditt bästa minne hittills som Au Pair?

Jag har redan många fina minnen. Ett av de bästa minnena jag har är faktiskt när värdföräldrarna hämtade upp mig på flygplatsen och bilresan hem till deras hus. De körde en ”omväg” för att jag skulle få se skylinen av Seattle och ansträngde sig till det yttersta för att jag skulle känna mig bekväm. När vi kom fram till huset hade de hängt upp en Sverigeflagga och barnen hade hängt upp en banderoll där det stod ”Welcome to Seattle Malin”. Efter att ha varit en aning orolig och riktigt spänd en hel flygresa slappnade jag av på riktigt och jag kände verkligen att jag skulle trivas, det var en underbar känsla.

Ett annat fint minne är faktiskt från denna helgen tillsammans med barnen. Jag jobbade på lördagskvällen och jag och barnen skulle ha filmmys i soffan. Vi fällde ut bäddsoffan, hämtade kuddar och filtar och sen bäddade vi ner oss. Jag fick ligga i mitten och barnen lutade sig mot varsin axel och vi hade det sådär enkelt och mysigt.

Beskriv din resa med tre ord.

Spännande, händelserikt, givande

 

Klicka här för att komma till Malins blogg!

 

Nästa vecka kommer du att få lära känna Erika, som nuförtiden spenderar de flesta helgerna på Manhattan, och få en inblick i hennes liv som Au Pair i New York. Missa inte det!